Om boken: 2013 / Romanen i form och språk tillhör rysk realistisk litteratur och bär en stor humanistisk laddning av filantropi och vördnadsfull hängivenhet till folket i en svunnen tid som gjorde livet som de visste hur - med misstag, segrar och misslyckanden. Men det blev ändå fler segrar. En av dem befriade världen från fascismens fasa. Så "scoops", som representanter för dagens maktstrukturer gillar att kalla sovjetiska människor, gjorde tyst sitt jobb både av rädsla och av samvete. Romanens genre är en saga, ryska familjekrönikor av typiska representanter för deras folk. med sina brister och adel, med tron ​​på att allt vinner "Kanske", och hänsynslöshet mot ens eget öde. Allt är föremål för tidens obönhörliga rörelse: både gräs och människor är ett och samma. Sedan följer själva rörelsen genom livet för en lantlig rysk kille född i början av seklet och därför redan dömd att bli dess offer. Men det är inte sant. Eller nej, inte alls så. Livets kollisioner bröt inte den glada, olyckliga karaktären hos en man som lyckades övervinna detta tjugonde århundrade och komma till sitt sista slut, renad från allt som hindrade honom från att se rakt in i dödens ögon. Med noll utbildning kunde han arbeta som chef för kulturavdelningen i sitt distrikt, de militära konflikter som hände honom i frontlinjen, många nyfikna, i grunden absurda fall drabbade honom med ett ord, hjältens liv av den föreslagna sagan är fylld med överraskningar. Författaren talar med vördnadsfull kärlek och sorg om det vanliga ödet för en centralrysk man från förra seklet. Som en dikt av Vladimir Sokolov säger: "Jag är trött på 1900-talet, på dess blodiga floder. Och jag behöver inte mänskliga rättigheter. Jag är inte en människa längre».